det finns så mycket jag skulle vilja säga och göra, men samtidigt känner jag mig otroligt tom på ord.
man kan inte få saker ogjorda, det kan man verkligen inte. men det som stör mig mest är att man alltid ska vara efterklok, för vad hjälper det egentligen?

jag skulle vilja säga don't cry like a bitch when you feel the pain, men det finns ingen som kan stå emot smärtan jämt och ständigt. visst finns det folk som spelar hårda och aldrig visar att dom lider inför folk. men ingen kan komma och säga att den aldrig är ledsen.

jag vet själv inte ens vad jag vill få ut av det jag just sagt, men visst fan kunde man ge sig på att man inte ska få vara lycklig så länge. jag klandrar ingen och skyller verkligen inte ifrån mig på någon.

jag vet att det är JAG som gjort fel, och ingen annan. jag är tydligen inte redo för något sånt stort än, jag måste verkligen satsa på mig själv den här gången. komma fram till vad jag vill åstadkomma med mitt liv, hur jag ska göra för att JAG ska må bra osv.

men jag kan gladeligen berätta att träningen går bättre och bättre, jag känner mig verkligen lycklig på gymmet. så det finns trots allt en plats där jag kan finna ro samtidigt som jag gör någon nytta.

med det sagt ska jag lägga mig och slå på en rulle och längta till nästa gympass!